Tight som en Icapåse

Mindre smarta saker jag gjort igår.

*Haft eldworkshop och workshopat bort en liten tuss hår från mitt redan skraltiga hårutbud.
(
Dock ganska oundvikligt då vi var 8 personer ihopbundna i ett rep som skulle göra upp eld med tändstål med sånt vi hittat i skogen, hämta vatten som skulle kokas från en bäck, göra en eldstaty samtidigt som det skulle skrivas en hejarramsa och bränna av ett rep.)


*Försökt vara trevlig mot mina internatgrannar.

-Åh! Vilket stort och fint rum du har! gastar jag lite imponerat.
-Ja, det är ju ett dubbelrum, så det är lite större. Inte så mycket dyrare heller faktiskt, svarar grannen artigt.
-Vad skönt. LEBENSRAUM är ju verkligen underskattat, höhö!
-Lebensraum?
-Eh ja alltså, ehm utrymme, eller ja space? mumlar jag lite stressat.
-Jaha, heter det lebensraum? frågar grannen undrande
-Ja, eller nja, egentligen kommer det ju från Nazityskland..Eh, tredje rikets slagord.. Men inte MITT slagord alltså! Jag tycker om trångt. Eller ja andra slagord har jag. Ju. VerkligenSKanogkollavidarelitenudufårhadetbra! gastar jag panikslaget och stolpar iväg --->

Jag är ungefär lika socialt tight som en Icapåse.

Social Poäng: 0

Eller:

Internatkompisar: Oj Lina, du har lite gult glittrigt ludd på kjolen där!
Jag: Ah, ingen fara. Det kommer nog från den lilla vätten som jag våldtog på vägen hit.

Social Poäng: - 1



*Tappat bort internatnyckeln nånstans på åkern med knähögt gräs.
Skulle bada i sjön. Jag och Elina skulle ta en liten genväg. Bra. Not.



Over n' out!

Det är för att det ska se fint ut. Tror dom...


Det finns vissa märkliga par som enbart syns till på söndagar. Var de håller till annars är det ingen som vet.


Jag: Är ni klara med förrättstallrikarna? Varmrätten kommer strax (*American Smile*)

Gubben: Vad vill hon? Jag hör inte vad hon säger!

Tanten: Hon vill att du ska sluta äta, maten kommer snart!

Jag: Nejdå, absolut ingen fara. Du kan behålla tallriken om du vill. Varmrätten kan komma lite väl snabbt ibland.

Tanten: Ja, jag tycker också att han är himla störig när han ska hålla på och äta så förskräckligt långsamt!

Gubben: Va?

Tanten: Ja, det är du faktiskt. Störig!

Jag håller på att smälla av gällande tantens uppfattning om att jag också tycker att hennes man är störig som äter så långsamt. Varmrätten bärs in.

Jag: Sådär! Två mediumstekta biffar med potatisgratäng. Smaklig måltid!

Tanten: Vänta nu! Vad är det här bruna kletet här på sidan?!

Jag:  Ja, det är väl mest för dekoration.

Gubben: Vad innehåller den då?! Det är väl ändå inte sirap!

Jag: Ehum, nej det tror jag inte.

Tanten: Men Göran! Det är ju för att det ska se fint ut. Tror dom.



Livet på Landet


Huslighet var som sagt inte min grej. Men lantlighet då? Jag är trots allt uppväxt på landet, bland all skog och alla djuren.
Då mina föräldrar var bortresta bestämde jag mig för att bjuda in några av mina närmsta vänner till en trevlig kväll i lantlig miljö.


Mission no. 2:


Göra upp eld och ta hand om en reducerad del av gårdens djurhållning (dvs. hönsen)

Cyklar in på grusgången. Marscherar sedan rakt mot vedskjulet för att hämta brasved. Det ska ju vara varmt och trevligt med eld i den öppna spisen om man är ute på landet. I förbifarten bestämmer jag mig också för att släppa ut hönsen.
Det skulle jag inte ha gjort.

Efter att Malin och Emilia dykt upp i Emilias bil, och att jag näst intill rökförgiftat dem genom att glömma bort var spjället på spisjäveln sitter, kommer jag på en annan sak. Vi måste jaga in hönsen innan det blir kväll. Främst för att inte räven ska åka på någon fetmarelaterad sjukdom.
Ett litet problem. Hönsen är försvunna. Hur jag än kacklar och kastar bröd så ger de sig inte till känna. *Kan ju också nämna att gården är stor, och att hönsen är lite lätt utvecklingsstörda.

När vi letat i en kortare evighet hittar vi äntligen hönorna. Jag pustar ut, ni förstår inte min mors vrede om det skulle visa sig att jag råkat tappa bort fågelkräken. Dock ett litet problem igen. De sitter högst upp i päronträdet.
Hur har de kommit upp dit? Och främst, hur f-n får man ner tio tuppar och hönor ur ett päronträd?!

* Först lockar man med lite bröd och kacklar lite trivsamt . Hönorna blänger.
* Sen hotar man lite om utegångsförbud och annat som de inte tycker om. Försöker kasta brödet på dem. Hönorna kacklar lite surt.
* Vi provar att skaka lite i grenarna och spela Children of Bodom. Hönorna bajsar.
* Vi når stadiet: Om jag nu vore en höna, vad skulle jag då göra? Malin ger förslaget att vi ska ringa till Ebba och fråga, hon tänker ju ganska likt en höna ibland ----> Ebba föreslår att vi ska klättra upp till hönorna och lyfta ner dem .
Lättare sagt än gjort.

Vi är alla nu lite rädda för hönorna, där de sitter och blänger hotfullt uppifrån trädet.
Malin kommer på idén att peta på hönorna med en kratta, som en hiss ungefär. En höna sätter sig på krattan. Hönan är jättetjock. Malin får mjölksyra i armen. Hönan hoppar av krattan och tillbaks upp i trädet.

Det hela är vansinnigt. Till slut blir jag asarg och står och skriker mitt hat till hönorna i päronträdet, och talar om för dem att verkligen gör skäl för uttrycket hönshjärna. Detta medan djurrättsaktivisten till granne passerar med sin hund --> Vi kapitulerar och går in till det rökfyllda huset igen.

Klockan 7 på morgonen därpå, står hönsen och gapar på gräsmattan. DÅ är de hungriga, de jävlarna.


Lantlighetspoäng: 0,5



Huslighetstestet no. 1


Jag är inte huslig. Inte det minsta. Men det ska jag bli! skrek mitt sinne förra veckan.

Mission no. 1 :
Förvälla svamp = En katastrof.
Hade i god och klämkäck tro antagit min mammas erbjudande om att rensa en stor korg med kantareller, då detta (*enligt min mor) skulle vara den enklaste sak i världen.
Enda haken var tidspress. Svampen skulle vara rensad innan kvällens slut. Kan ju säga att jag inte bar det lyckligaste leendet på läpparna när jag klampade in i min lilla lägenhet strax efter 12 på natten, efter en minst sagt ansträngande dag på jobbet. Men men, är man galet huslig så är man. Svampen skulle rensas.
Det hela börjar ganska bra, bortsett från att jag får borsta svamparna med en gammal akvarellpensel då jag definitivt inte är ägare av några svamprensningsredskap. Det mesta renset (och svampen) hamnar visserligen på golvet då jag inte är så bra på att manövrera med kniv och pensel i högsta hugg.
Efter x -antal svordomar och otrevliga uppvaknanden, då jag tenderar att somna i svamprenset hela tiden, har jag äntligen fått ihop en liten hög med gula fina kantareller. Jättefina. ---->
Dags för det slutgiltiga provet i huslighetstestet, själva förvällningen. Dock har jag hunnit glömma bort vad förvälla nu egentligen innebär. Men, inget stoppar en huslighetsgudinna.
Inte en sådan med telefon iallafall. Får via telefonkorrespondens hjälp av en kär vän som äger en kokbok. Känner mig mindre smart när receptet lyder:

"Lägg svampen i en kastrull, sätt på plattan.
Tillsätt ev. salt. Låt koka 5 -10 min."

- Kan ju iallfall inte vara så svårt! tröstar jag mig själv med. Slänger ner en hög kantareller i den lilla kastrullen som jag genast sätter på plattan. Efter att ha varit så huslig känner jag mig välförtjänt av en kort paus...
Och glömmer bort svampen.
Det luktar bränt och det krävs en våldsam insats för att rengöra den enda gryta som passar för ändamålet. Nu börjar tålamodet tryta.
Köket ser ut som ett h-vete, med svamp, jord, barr och löv överallt.
Dock ett ljus i mörkret, det finns några små kantareller kvar som inte fick plats i första omgången.
Lägger dessa i kastrullen och sätter mig för att vakta svampen noggrant. Efter en stund börjar även dessa bränna fast. Bestämmer mig för att svampen har förvällts klart, och att de översta iallafall verkar ätbara.
Hivar fram en plastpåse för att frysa in de små krakarna som överlevt spisplattan.
Ett problem. Plattan är fortfarande på.
Plastpåsen smälter samman på noll sekunder och de nyförvällda svamparna flyger ut på det minst sagt skitiga köksgolvet... Hela lägenheten luktar gift.
Går och lägger mig.

Huslighetspoäng: 0


Min vän Solveig


Jag har en kompis
, hon heter Solveig. Min mamma (även känd som sektens urmoder) har varit kontaktperson till Solveig i snart 25 år. Det bästa med Solveig är att hon har så genomtänkta lösningar och kloka resonemang, hon lyckas ofta handskas med dessa mindre begåvade människor som tror att hon inte hänger med bara för att hon har diagnosen Autism/Downs syndrom.

  • Solveig brukar ha en ketchupfläck (ca 10 x 10 cm) på sitt matbord. Den brukar biträdena i hennes gruppbostad försöka ta bort, men det är lönlöst. Solveig gör en ny så fort den gamla försvinner. Varför ändra på ett vinnande koncept?
  • Gruppbostadsbiträdet köper en matta till Solveigs lägenhet och lägger in den i hallen. Solveig tycker att mattan är jätteful, så hon rullar ihop den och tänker slänga. Ganska naturligt när någon lägger in något anskrämligt i ens hem. Biträdet upptäcker detta och lägger iallafall tillbaka mattan. Solveig vägrar och rullar ihop mattan igen, biträdet rullar ut den etc. Detta pågår i någon vecka. Solveig tänker och tänker, hur ska hon bli av med det fula tygstycket? Tillslut finner hon en lösning, hon gör det värsta hon kan komma på, hon kissar på den = Solveig slipper mattan.
  • Det är inte alla som får prata med Solveig. Tycker hon inte om dig eller ser dig som okänd så svarar hon helt enkelt inte. Så om man får chansen att prata med Solveig så ska man vara stolt, även om man kanske får heta skittomten, som min far benämns i hennes vokabulär ( Man får ju skylla sig själv om man på röstbrevlådan säger "Vi är tyvärr inte hemma just nu, men om det gäller försäljningen av tomter kan ni ringa 070...." Hörs ju klart och tydligt: Om det gäller Tomten. *Har man dessutom massor av skägg så är ju detta definitivt befogat.
  • Solveig är som en levande fat- detector. "Med baarn?!" brukar hon gasta om hon tycker sig se en bulle på magen på någon i sin närhet. Solveig själv bär upp sina 152 cm ypperligt och behöver inte fundera över sin egen kula, alla andra är ju med barn ändå. För mig och mamma var dock så inte fallet...
Hon är den enda som i januari vet vilken veckodag jag kommer att fylla år på (den 20 oktober), kan äta flest semlor på släktkalasen (ja, hon är med på dem också), och som ger mig pussel i present. Jag känner heller ingen annan som kan avfärda folk som försöker prata med en om ointressanta saker med "VEM prater du med Nu?!!" alternativt argt "Å DU PRATER HÖNS!!" Hon är således även en av de få som blandar ihop min lillasyster med vår hund...

Hon är också en av dem som mötte upp mig redan på BB ( då min mamma för en gång skull faktiskt var gravid) och en av de första som gjort intryck i mitt liv.

Du skall icke förtära läppcerat

Vaknade plötsligt av ett mystiskt ljud när jag låg och sov som bäst efter en ansträngande dag. Försökte först instinktivt tro att det krafsande och flåsande oväsendet var en öronhallis, men efter en kortare stunds förträngning insåg jag att så inte var fallet.
Reste mig sömndrucket ur sängen och vandrade obestämt ut i hallen för att ta reda på vad som egentligen stod på. Följde det nu slafsande ljudet ut i köket, där jag fann upphovsmakaren till de osmakliga lätena.
Först blickade jag ner på golvet där jag förvånat upptäckte mina olika sminkprodukter, osymmetriskt utspridda över parketten. Sekunden senare lyfte jag blicken. Där stod min hund. Smaskandes på mitt Läppcerat....



VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DJUREN NUFÖRTIDEN? HAR DE INGEN NATURLIG INSTINKT SOM SÄGER; ÄT INTE KOSMETIKA? (Även om den luktar ganska gott av vanilj) Nejdå, hon bara blängde lite på mig och glufsade vidare.

Ibland ska man tänka efter före...

Mindre lyckade saker jag gjort denna veckan;

1, Varit på Step Up på Friskis, som till en början var frid och fröjd tills jag upptäcker att jag glömt träningsskorna. Bestämmer mig för att köra på i strumplästen, herregud indianerna var ju alltid barfota.
Käcka Christophe kör på med massa hopp och annat på den höga stepbrädan...
Efter ett tag börjar jag äntligen fatta hur man ska skutta runt och vifta med armarna. Känner mig som värsta fitnessgurun och tar ut svängarna rejält på den lilla gråa hoppklossen. Mitt i ett hejdundrandes hopp halkar jag snett och brakar ner från brädan och trillar ihop och landar på magen, friskisledaren stannar upp och ser mycket förskräckt ut när jag ligger och vrålar på golvet.
Längst fram stod jag också. Det värsta är att de flesta jag berättat det för säger "Haha, ja det var ju typiskt dig"
Folk är inte ens chockade att jag gör något så klumpigt.

2, Nog för att jag flyttat in till stan, men vissa landsbygdsfasoner sitter fortfarande i. Som exempelvis att tro att ingen kan se en (förutom korna) bara för att det är mörkt ute. När man bor på första våningen mitt i stan är dock så inte fallet. Hade som vanligt borstat tänderna, tänt läslampan och gjort i ordning för att gå och lägga mig, då jag också som vanligt ställer mig i sängen för att dra ner persiennerna. Ena persiennen fastnar.
Efter en halv minuts krångel åker den äntligen ner och jag kryper förnöjt ner med andra delen i Milleniumserien av Stieg Larsson.
Tyvärr har jag ytterväggar med samma tjocklek som bakplåtspapper, och hör en minut senare följande konversation då två inte allt för gamla förmodade grannar passerar under mitt sovrumsfönster.
SÅG du tjejen eller?!
Eeh, va vart?
Ja,men såg du tjejen?! I FÖNSTRET?
*Ohörbart mummel*
VA? Hur såg hon ut då? Hur såg hon ut?!

Kan ju säga att jag bytt mina underkläder mot nunnesärk varje gång jag ska dra ner persiennerna numera....


Dunderhonung och Avbitartång


December är en månad av stress
, alla kategorier, och jag har verkligen inte tid att bli sjuk. Därför är jag just det, svinförkyld. Inte sådär jag nyser lite käckt varannan timme-aktigt (vilket jag iofs gör i vanliga fall) utan mer förkyld så jag tror jag avlider- inspirerat.
Nog om det, jag borde ju tänka på alla Luciatåg jag ska plåga min omgivning med. Eller psyko-inlämningen som ska vara klar. Eller allt annat jag borde göra som jag redan glömt eller vägrar erkänna för mig själv. Eller alla julklappar man ska köpa!! Waaah, jag vill bara resa bort, och det är nu...

Denna veckan har varit som de flesta, jag har ingen direkt aning om vad jag gjort i skolan och skåpnyckeln är fortfarande spårlöst försvunnen. Efter att ha varit skåplös i ca 2 veckor och var i desperat behov av geografiböcker till det analkande provet (*GollumGollum*) beslutade jag mig därför att knipsa hänglåset i tisdags. Eftersom varken vaktmästaren eller Benny (en man som är så snäll att han eventuellt är släkt med jultomten) fanns tillgängliga fick vi låna en avbitartång i En-metersklassen för att själva göra slag i saken.
Lättare sagt än gjort, vill jag säga.

Det ser ju fruktansvärt lätt ut när vaktmästaren hugger av låset som om det vore en smultronstjälk, så nemas problemas tänkte vi förnumstigt. ------> Efter att chocken lagt sig över att det kunde vara så SVÅRT att ta sig in i ett gammalt träskåp, fick vi helt enkelt ta till med hårdhanskarna. Det tog x-antal svordomar, skräckslagna NV-ettor och mjölksyrade muskler innan vi med gemensam styrka lyckades ta oss in i det förbenade skåpet.
Efter denna bragd gick vi malligt runt och viftade lite hotfullt med avbitartången innan vi blev tvungna att återlämna den. Synd, det kändes tryggt att kunna ha den med sig ifall man vill ta sig in i skåpet någon mer gång.

På tal om trygghet, jag och min lillasyster drack te och hetsåt digistive-kex (världens mest överskattade kaka, jag vet) förra veckan när hon plötsligt utbrast;
Lina, vad kommer att hända när SVT slutar sända Plus med Sverker Olofsson?! Vad kommer hända när han dör? Jag kommer inte att kunna känna någon trygghet i världen om inte Sverker och hans soptunna håller ordning på alla orättvisor som händer!


Nu ska jag bädda ner mig igen, samt förtära massor av konstiga naturmediciner som min mor älskar.
Ont ska med ont förgöras!


FlowerPower, Roadtrip & Svenska Akademien


Lovet har varit till belåtenhet i en relativt hög grad, med en bra start tillsammans med BQ och Persson (aka. Djävulen & Ängeln), i anda med ett av alla BQ:s lustiga slagord.
BQ är ju lite av en okrönt drottning av eget kalas innan kalaset-idéer, vilket jag tog inspiration av --->
Hade därför en helt egen förfest innan förfesten där jag satt vid mitt piano och trodde jag att jag var ungefär Miss Li. (Älska dimma och verklighetsförvrängning) När jag tröttnat på detta slog jag en pling till BQ som också hade lite kalas på egen hand, så jag beslutade mig för att göra människan sällskap.
Jag tyckte dessutom att ska man gå ända bort till det Blomqvistiska residenset (500 m kan verka hemskt långt ibland) bör man ha en rejäl matsäck i form av käck dryck som man kan ha på vägen.

Sagt och gjort, jag ordnade lite färdproviant och spatserade glatt ut ur min lägenhet. Till min stora förtjusning kom just i den stunden 2:ans buss, som går Raka Vägen hem till BQ. En gratistur där man slipper frysa ihjäl och se ut som en nerkyld eskimå!
Med ett glädjetjut hoppade jag ombord på detta välsignade färdmedel, dock ett litet problem. Ett nyfyllt glas med apelsinfärgad vätska, och en herre med iranskt påbrå bakom ratten som artigt påpekade flertalet gånger "Ingen dricka på bussen!!"
Jag stod in för ett h-vetes kval. Skulle jag strunta i den himmelska färden med 2:ans buss och istället med min matsäck, eller göra mig av med mitt nyfyllda glas genom att hälla ut det utanför?
Det hela fick som tur var en mycket smartare lösning. Ett infall, varför hälla ur glaset när man kan hälla det i sig?
blev det, att jag helt ensam, armen i vinkeln, blicken i skyn fick köra Botten Upp med mig själv framme hos busschauffören på 2:an, vilket ledde till att övriga kvällen gick i ett glatt tecken. Busschauffören blev också glad och tjoade "bra tjejen, bra tjejen gå på bussen nu!"
Ännu gladare blev jag när jag kom till BQ, speciellt när jag upptäckte att hennes vän Maria kunde sjunga boktipset-introt ( Läs. Mia&Klara-referens) samt när jag hittade Persson som gav mig en snabbmatch i spelandets värld.

I Övrigt har lovet rullat fantastiskt fint med bland annat en skojig roadtrip med allsångsvänliga DJ Keirin & Crazy Smile, 18-årsfirande, Te&Chill, samt en ganska skum kväll med Svenska Akademien som höjdpunkt.
(Det kunde ju inte bli bättre att de dessutom för första gången i min åsyn spelade Kenneths Nya, danke. Höll ju dock smidigt på att missa dem genom att komma sent och sen dessutom glömma ID i ytterjackan, men ibland är det bra att inga spelningar börjar när de ska)

Vissas kväll blev ju lite ehm, speciellare än andras och jag refererar till min kära vän Frida (som figurerat i vår närhet en hel del detta lov), och håller helt med, vissa fick sig verkligen en dos FlowerPower!

Linas Ord

Efter åtskilliga skolinlämningar och annat stressande och frustrerande som hör skolan till, har jag äntligen funnit mitt kall. Jag har ju länge fascinerats av religiösa uttryck och predikningar, så nu har jag helt enkelt bildat en egen sekt, Linas Ord.
Detta är en mycket bra och nyskapande rörelse, och just nu har vi ett Fantaastiskt erbjudande! De första 100 medlemmarna får en golden free-ticket till himmelriket! (*detta erbjudande är tillfälligt och kan Inte kombineras med andra förmåner och erbjudanden)
Vår bibel grundas på skriften "Loranga, Masarin och Dartanjang" och vår profet är Barbro Lindgren. (Vilket alltså innebär ramaskri om någon skulle rita en ofördelaktig karikatyr på henne, typ där hon är lik Fredrik Reinfeldt eller något annat stötande)
För mer information kan ni vända er till min
propagandaminister, och läsa inlägget "Linas Ord - Sekten Med Det Lilla Extra"

Igår var en dag av blandad karaktär. Jag, min kantor och min propagandaminister hade promenerat hem till min fortfarande ytterst spartanskt inredda boning för att tillaga en måltid av hög klass (Nachos).

Efter en stunds om och men, inser vi att jag ännu inte äger en stekpanna...
Detta resulterar i viss frustration och vi får helt enkelt svälja stoltheten och knacka på hos grannen ovanför. En trevlig herre (misstänkt lik min samhällskunskapslärare) öppnar och lånar ut sin lilla stekpanna.
Lyckliga dansar jag och Sara ner för trapporna och hivar ner köttstycket i pannan. Det är en väldigt liten panna.. En väldigt, väldigt liten panna. Och ett väldigt stort massivt djupfryst köttstycke...

Med köttstycket i en påse tvingas jag och Sara vandra upp för de två trapporna igen för att höra om grannen dessutom har en micro , medan Linnea vaktar stekpannan.
Först ser grannen Mycket skeptisk ut, men när han förstår att vi inte vill låna med micron ner till oss, utan bara värma upp köttfärsen, släpper han in oss.
Köttstycket tar god tid på sig att tina, och jag och propagandaministern får sitta och le krampaktiga leenden i en lång stund.
När käften nästan låst sig av trevlighet plingar det äntligen till i micron, och ut plockas det nu ganska varma köttstycket som naturligtvis lämnar ett käckt blodspår efter sig.
Efter att ha rusat runt med hushållspapper för att avlägsna denna mindre trevliga kvarlämning, inser vi att vi inte heller har några tallrikar...
Några karameller mättare och tio minuter senare återvänder vi iallafall till min lägenhet med tre tallrikar och ett paket tinad köttfärs till den lånade stekpannan.
Jag kanske ska erbjuda grannarna ett gratis hedersmedlemskap Linas Ord?

Guds vägar äro outgrundliga!

Barcelona

Jag hatar Sverige. Jag gör faktiskt det. Jag är spytrött på detta land, och inte minst på dess rent ut sagt förjävliga väder!
Det är inte kul att komma från fantastiskt fina Barcelona med 35 degrees och strålande sol, till ett regnigt Skavsta för att avsluta det sista sommarlovet nånsin och åka tillbaka till skolh-vetet och alla meningslösa principer. Usch!

Barcelona är en rolig stad där man får allt från rosor, till skumma bladdekorerade muffins uppkastade på sin balkong. Man kan också träffa franska hiphopare från Toulose eller leta upp första bästa fransman för att få
Saïan Supa Crew-låtar framförda och dessutom översatta (vilket visserligen inte är lika överförtjusande).
Är man sugen på att dricka lite öl en sen kväll då mataffärerna har stängt är detta absolut inget problem, då det står herrar på samtliga gator i hela staden och gastar : SEXY BEER FOR YOU MY DEAR!!! ungefär hela tiden.
Även lättare droger erbjuds glatt till alla förbipasserande.
Är man pepp på lite lättklädda damer kan man besöka the red light district, eller hamna där av misstag om man inte är sugen på att gå dit frivilligt.
Vill man ropa på sina vänner fyra våningar upp från gatan bör man inte göra detta klockan halv sju på morgonen eftersom man då ofta tenderar att få soppåsar och skor i huvudet av arga spanjorer.
Man bör heller inte investera i Räksoppa på påse när man besöker stadens SuperMarket, då detta faktiskt kan resultera i att det blir det sista man gör.

Man kan också bara ta det lugnt, ha Bob Marley- allsång med ett skönt gäng från Angola/Brasilien och lära dem att säga Jättechill, eller avnjuta en skön middag på någon av Barcelonas restauranger.
Man kan även shoppa i alla härliga småbutiker, bada i havet och besöka Sagrada Familia.
Är man inte nöjd med detta kan man ägna dagen åt att äta underbar chokladglass eller hänga i sin snygga designade Rainbow-lägenhet.

Vill man glänsa med sina språkkunskaper
är denna stad utmärkt , då man tveklöst kan briljera i bla Spanska, Tyska, Engelska, Franska, Finska och Ryska. Det spelar ingen roll om ens ordförråd inte sträcker sig längre än
"Jag heter Lina, vad heter du?", "Spegel, Spegel på väggen där" eller "Jag gillar en datakonsult som heter Jörgen" alla blir jätteglada ändå. (Och dessutom rädda eftersom de tror att man förstår allt de säger över huvudet på en)

Tröttnar man på sin egen Svensson-identitet kan man syssla med olika former av samhällstjänst som Linnea, och ägna kvällarna åt att lura gambianer att man är en homosexuell ryska och diskutera HBT-frågan i många timmar.
Vill man ägna tiden åt något mer träningsinriktat så finns ju även alternativet att dansa tills fötterna bokstavligen trillar av.

Detta är ungefär hälften av det man hinner med på sex dagar i en av Europas bästa städer.

Midsommar

Jao, idag är det ju midsommar. En idyllisk svensk högtid (och finsk hör jag lilla mormor tjoa i bakhuvudet) som det enligt äkta tradition självklart spöregnar på.
Jag och midsommarhögtiden är inte direkt ett vinnande koncept, inte de senaste åren iallafall, då jag fått en relativt märklig relation till detta firande.
När jag var liten var midsommar naturligtvis underbart då man dansade, sjöng och plockade blommor och var nöjd med det.
Men de senaste åren har jag liksom tacklat av. I år är jag jätteförkyld. För två år sedan hade jag en sådan extrem pollenallergiattack att jag helt enkelt somnade klockan sju av alla de starka pillren. Men inget toppar förra årets midsommarfirande.



Jag och min kära kusin hade avnjutit en hejdundrandes midsommarmiddag som traditionen bjuder, och var strax efter nio-tiden på kvällen på väg in till staden för att fortsätta vårt firande med övriga vänner och bekanta. Väl inne i staden möter vi upp två av mina barndomskamrater som hurtigt nog cyklat de 1,5 milen in till Karlstad Centrum.
Jag och kusinen kliver upp på pakethållaren på varsin cykel, och vi börjar trampa iväg för att möta upp ytterligare några människor.
Fram tills denna händelse är allt frid och fröjd. Komplikationerna uppstår först då vi är på väg över Sundstabron och en polisbil kommer puttrandes.
Jag och Malin, snabbtänkta och kloka som vi är, inser kvickt att poliserna kommer att bli arga för att vi färdas två personer på en cykel. Snabbt som aldrig förr, (så att vi nästan sladdar in i en papperskorg), hoppar vi av cykeln och börjar istället leda den brevid oss snällt och beskedligt. Problemet är att andra halvan av vår lilla trupp som är längre fram, inte sett denna bil, så jag och Malin blir tvungna att ge ifrån oss ett varnande Loranga-vrål, så de ska slippa betala 600 kr i cykelböter.

Det som händer är att farbrorarna och tanten polisen snurreruntvänder på fläcken för att ta sig ett snack med min kusin, som oturligt nog just i denna stund öppnat den enda futtiga ölburk hon innehar just för tillfället.
Denna lilla burk ser naturligtvis farbror polis JÄTTEMYCKET, och hoppar ut ur bilen och börjar gorma, och inte nog med det, de ska göra en UNDERSÖKNING också...
De talar om hundratals gånger att kusinen inte är misstänkt för någonting, men att hon iallafall ska vara vittne i rätten. (Och tja, vi undrar fortfarande mot vad?)
Poliserna tycker i vilket fall som helst att det inte räcker med att hälla ut den enda lilla fisiga 3,5%, kolla våra alkoholbefriade handväskor, samt hålla med om det faktum att vi i övrigt fortfarande är spiknyktra.
Så de ser till att ta personuppgifter, namn på syskon (??!) mm, och kusinen blir sur som en pissmyra.
Dessutom ringer de kusinens föräldrar, och vi har aldrig varit lyckligare över ett Eurovoice-svar än just då.
Detta är dock tydligen till farbror polisernas stora bevikelse, så då börjar de självklart surt undra om det VERKLIGEN ÄR RÄTT NUMMER, vilket leder till att även jag blir lite småsur och intygar med full kraft att det absolut rätt nummer, för det vet jag minsann eftersom vi är släkt!
DÅ skriker farbrorarna polisen "AHA!" i kör likt Kling&Klang och ser mycket nöjda och finurliga ut; " Ni är Släkt?! Då är dom alltså hos dig?! Vad är ditt tellifonnummer då?!" (behöver jag uttrycka min dödsångest i denna stund?)
Med sammanpressade läppar lyckas jag på ett snarlikt sätt som man sjunger lilla snigel med stängd mun, pressa fram mitt telefonnummer. Självklart tar historien heller inte slut här.

Polisen Petter ringer hem och presenterar sig ordentligt för min kära pappa, som efter ett antal snaps tror att det är min storebror Petter som ringer och skämtar en festlig kväll som denna,och driver därför vidare på ett klämkäckt vis i några minuter. Dock blir min älskade far lite konfunderad när den rolige polisen Petter efter ett tag vill tala med min faster...
När Polisen Petters riktiga identitet framkommer uppstår kalabalik, och min kusin måste bli hemkörd av de tre poliserna. Jag blir lite orolig eftersom hon just då, inte så konstigt, befinner sig i upplösningstillstånd, och jag kräver därför att få följa med.

Först tycker Kling&Klang att detta absolut inte går för sig, och skiker i princip "KÖÖR!!KÖÖÖR!!", men då använder kusinen sig av sin utmärkta och välkända Allmänbildning, och upplyser herrarna om att de är skyldiga enligt svensk lag att köra hem den som vill bli hemkörd...
Så under en minst sagt sur och otrevlig färd hem till Lindrågen återvänder vi en timme efter att vi entrat staden..
När vi kommer fram står halva släkten på gårdsplanen med förskräckt och chockad uppsyn, när den lilla polisbilen (med länspolischefen i, fick vi veta senare) rullar in och vi kliver ut med tre(!!!) polistjänstemän i släptåg...


 

Ja, skummare midsommar i mitt liv får man nog leta efter. En ölburk liksom?
För att citera min något arga kusin från bilfärden hem, så finns det ju faktiskt något som heter SUNT FÖRNUFT också.
Tänk alla som blev våldtagna eller liknande på den 1½ timme som de ägnade åt arg diskussion samt biltur till Lindrågen? Jag vet inte, men kanske hade de tre poliserna som resurs gjort sig bättre någon annanstans? Hem kom vi iallafall med buller och bång.

Jag har tidigare alltid hävdat att man inte behöver vara rädd för rättsväsendet så länge man inte gjort något, men efter denna händelse vet jag faktiskt inte.

Ja, nu ska jag iallafall bädda ner mig och hosta bort även denna midsommarafton. Bara att hoppas på nästa år ;D


Hultsfredsresan

Nu är vi hemma igen från den riktigt roliga festivalen. Jag har nog aldrig träffat fler knasiga människor eller hört fler roliga citat, något jag faktiskt inte trodde när jag åkte dit men ack vad fel man kan ha.
Trots dåliga reccentioner i tidningarna såg jag flertalet mycket bra spelningar, däribland Mohair, Asha Ali (som jag verkligen hade velat se mer av), The Lost Patrol Band, Amy Winehouse, Fibes, Oh Fibes! och hör och häpna Ozzy Ozbourne.

Inte för att jag trodde att det skulle vara helt dött i publiken, men jag hade definitivt förväntat mig att Ozzy himself skulle vara mer avliden. Förmodligen handlar det om någon primitiv del i Ozzys inte allt för välmående hjärna som tickar igång när han ska upp på scen, och han liksom vaknar upp ur sin dvala per automatik. För jädrar vad den lilla flagnande farbrorn hoppade och klappade när han väl fick upp farten, så till och med jag som inte är allt för hårdrockisk tyckte att det var riktigt kul att kolla på honom. Och han dog inte heller, vilket kanske var tur.
50 Cent var väl sådär, mycket drag i publiken såklart, men jag tyckte att han var lite innehållslös och töntig, trots höga förväntningar. Betydligt mer crädd till Ison&Fille, som stod för festivalens skönaste hiphop-spelning.

Jag själv hade det mycket trevligt
, och susade stundvis omkring som en småländsk religiös Mary Poppins med ett gigantiskt rosa paraply. Av någon märklig anledning får mina festivalbesök alltid en lite fanatiskt religiös touch med jämna mellanrum, men det är ju trots allt då jag har det som roligast. Även dans i olika former har varit ett återkommande inslag, vilket också har resulterat i rejäl träningsvärk och förkylningssymptom.

Lycka och mirakel att musikmaskinen höll, men det berodde förmodligen på att flera av våra grannar hade spenderat avsevärt mycket mer pengar på sina anläggningar, och att våran var en fis i rymden i jämförelse. (Lite ungefär som att man skulle välja 5-kronorsringen istället för diamantkronan). Ingen överhängande stöldrisk alltså.
Denna maskin var i vilket fall som helst ett roligt inslag på resan, speciellt på nerfärden då jag och en av mina festivalkompanions var hela bussens DJ:s med vår extremt bra musik. Speciellt resenärerna från Karlskoga uppskattade vårt utvecklade öra för ljuva toner, faktiskt så mycket att de till och med tog ca 30 kort, varav 5 st sovandes, på oss under resans gång.
Lite läskigt tyckte jag, och försökte därför punktera Linneas blindtarm , då hon i ett svagt ögonblick till och med utlovade att vi skulle kampera med dessa människor de närmaste tre dagarna. Jag kände mig därför i ett så laddat läge tvungen att bruka lite våld för att diskret hävda min ståndpunkt i frågan.

I övrigt var allt faktiskt helt okej, trots lite beräknande och illmariga grannar, och ett allsångstält brevid med inställningen Sova kan man göra när man är död. (Detta var iofs roligt då jag och min vän sångerskan joinade tältet kvällen därpå).
FlowerPower-plastduken var uppskattad av alla, så ett stort tack till Malin som sponsrade vår festivaltripp med denna fiffiga grej. Tyvärr sussar den fortfarande sött i Hultsfred tillsammans med mitt jättestora rosa parasoll som jag fick av en vänlig själ en sen kväll. Jag hade naturligtvis tagit med det hem om det inte vore för det fakum att jag redan hade med mig så mycket saker att jag bokstavligen föll baklänges då jag satte ryggsäcken på ryggen. Hemfärden var också kul, (tyckte jag och Malin) men Anna, den lilla muffen i blåbärsskogen var sur som en pissmyra eftersom hon helt enkelt inte hade kommit ihåg att gå och lägga sig en timme innan vi skulle åka.
(Linnea var också extremt rolig, speciellt de gånger hon själv inte riktigt förstod varför hon var det.) I vilket fall som helst var det en skojjig festivalupplevelse, och jag är nu mer utrustad med ännu starkare magmuskler. Nä nu börjar det bli sådär luddigt igen, som det alltid blir när jag får hålla på för länge och virra. Over and Out!

**Och avslutningsvis kan jag förklara att föregående inlägg tydligen sparades i utkast och publicerades aldrig, det är alltså skrivet den 11 Juni med publicerat samma dag som jag kom hem från festivalen.

Båttur på Vänern

Idag har det varit världens finaste väder, jag har fortfarande lite ångest för att ha förstört mitt hår. (Känslan av att en misslyckad blondering = socialt självmord. Tanken var solkysst och slutade i den mest vedertagna liknelsen den här veckan, slovenskt eurodiscotrash.) Men jag försöker nu leva med det. Håret alltså. Eftersom jag försöker sluta med mina överdramatiserande tendenser, och att mina närmaste överväger kollektivt självmord pga min ångest som resulterar i diverse attacker med jämna mellanrum, (de orkar helt enkelt inte höra mer).

Dagen har spenderats i båt på Vänern med Ebba och Malin. Helt enkelt fantastiskt, man blir så harmonisk av vatten, tiden står liksom stilla och inget spelar någon roll. Kände mig riktigt lycklig faktiskt när vi susade fram bland vågorna! En motorbåt och en segelbåt är nästan ett måste sådana här dagar, det var helt underbart.
Glad som en gök kommer jag naturligtvis hem, hungrig dessutom, så jag studsar rakt in och börjar kika efter någon form av mat. Ännu gladare blir jag när jag hittar räksallad och dessutom kräftstjärtar i kylen. Jag tjoar av lycka och hivar ut detta smaskiga. Problemet var dock att kräftstjärtarna ligger i sånt där kräftspad. Och att min lillasyster just håller på och provar sin outfit till skolbalen. Och att jag, glad i hågen som jag är, lyckas kasta runt med kräftstjärtarna så våldsamt att allt spadet skvimpar ut. Och hamnar i hennes nyinköpta vita glansiga pumps.

Sedan kokade vi te och åt örtbaugetter istället (efter att systerns ilskeutbrott lagt sig), och tittade på film, eftersom det är lördagkväll. Och vi missade sista bussen som går in till staden klockan åtta på kvällen. (Annars får man vänta till kvart i ett på natten om man ska entra staden. Jag bara äääÄÄääääälskar att bo på landet.)

Ofrivilligt tystnadslöfte

Denna helg har varit ganska otrevlig, eftersom jag blivit berövad min yttrandefrihet. Jag är så otroligt hes att jag stundvis tappat talförmågan, och måttligt trevliga paralleller till talande mjukdjur som Skurt och Anki Anka har förekommit. Nivån och hastighet på aktiviteter denna helg kan väl därför ungefär överensstämma med aktivitetsplaneringen för ålderdomshemmet Gullevivan, och enbart några få utvalda har jag vågat sig hit eftersom jag helt ofrivilligt blivit socialt handikappad.
På grund av detta har jag, i äkta 50+-style, suttit framför Public Service hemsida och sett den omstridda intervjun med Laleh (som jag tyckte var ganska trevlig i min heshet, någon mer som inte sa något sammanhängande) och den fruktansvärda dokumentären om Fallet Louise. Sådan total missär, de som inte sett den borde se den trots att man mår fördjävligt efteråt.

Eftersom jag nu dopat mig i SVT-dokumentärer kan jag också tipsa om det senaste idiotin på försvarsfronten, Nordic Battle Group, även den som dokumentär. Naturligtvis helt sjukt och befängt, orkar inte ens ta en arg diskussion om försvarsfrågan, men kanske kommer en annan gång. Har iofs fått lyssna på roliga debatter om detta i skolan på svenskan, tänk vad mycket roliga argument det finns, (och många puckon)...

Har också återupptäckt det lite småtramsiga sällskapsspelet "Vänner och Fiender" med två närstående kamrater från tidernas begynnelse, vilket var ganska roligt eftersom alla blev lite småförbaskade under spelets gång och undrade hur de andra kunde vara så dumma i huvet och svarade fel hela tiden. (Spelet går ut på att se hur väl man känner sig själv och andra.)

Nu ska jag göra en annan rolig grej, ta i tu med min skattedeklaration. Känner redan nu på mig att något kommer att bli fel och att mina pengar hamnar i en pappersförstörare i Hälsinglnd. *PepparPeppar ta i trä*


"La coste, en krokodil , La kosta vad det kosta vill" - (Små Svarta Änglar Kalle Baah)



Skidåkning

På lördag ska jag ge mig ut i Branäs skidbackar tillsammans med min lilla syster (som jag givetvis lurat med för att jag tror mig vara något bättre på det här med skidåkning än vad hon är). Det här med att behärska ett par skidor är ju inte det lättaste jag gett mig på, speciellt inte att få dem att svänga åt samma håll ungefär samtidigt. Istället störtar jag ner med skidorna flaxandes vid sidorna och med ett vansinnesuttryck som förmodligen upplevs som ganska skrämmande av de andra skidåkarna.
Problemet med min skidteknik är just det att man antingen måste åka Vrålfort och utsätta sina medmänniskor för onödig skräck och fara, eller puttra fram som Skalmans gammelmorfar och liksom inte hinna åka mer än barnbacken innan snön är borta och det har hunnit bli april. För att lösa detta har jag börjat byta åkstil stup i kvarten, så att det blir SnabbtSaaaaaktaSnabbtSaaaakta, vilket gör att man ser ganska tokrolig ut, det är också utav den fåfänga anledningen som jag vägrar joina evenemang som ex, ÄG:s egna skidresor.
    Lovet har i sig fluffat på bra, jag har bland annat gått på stan och varit och fikat med mina vänner (och nej, jag kommer inte ge en detaljerad beskrivning av det vi fikade på, hur det såg ut eller smakade, ej heller tala om att vi "skrattade så vi fick ont i magen").
    Men har tyvärr också ställt in båda mina förutbestämda resor bla. till Malmö och min kära kusin, en av mina favoritpersoner här i världen, som ibland lockar fram min fanatiska, frireligiösa sida. Det var också hon som ordnade fram sommarens festivaltält, (ett sånt där snusmumriktält med två pinnar som brakade ihop Varje gång någon vandrade igenom vårt camp), jag har aldrig haft en roligare bostad i hela mitt liv.
    Iallafall, anledningen till att jag flyttade avresan till Malmö några veckor beror på att jag har ganska svårt att vara tyst, och helt enkelt behöver sällskap den 7 timmar långa resan för att inte utveckla multipel personlighet redan innan tåget hunnit passera Säffle. Alltså väntar jag några veckor så jag får sällskap av några ur den brokiga skara människor som jag kamperade med sist jag besökte den skånska huvudstaden.

Snart mååste det bli sommarlov, jag klarar inte av vintern och allt NVSP-skit (*GollumGollum*). Jag har ganska storartade planer för denna sommar, iallafall om man ska ta hänsyn till hur det ser ut i skattkistan just för tillfället, alltså måste man välja sina festivaler och resmål väl. (Ganska trixigt om man lider av sjuk beslutångest och till viss mån pengabrist). Jag kanske kan sälja några av mina gamla håliga strumpbyxor på eBay som rånarluvor? Eller extraknäcka som skidlärare för pensionärer? (Kan eventuellt gå under aktiv dödshjälp också). Ja, möjligheterna är oändliga. Hmpf. Något får jag nog iallafall göra om det ska bli något sommarlov att tala om!
  
Over and Out!

Mina Märkliga Vänner


Jag har många märkliga filurer i min omgivning som ofta väljer att titulera sig som mina kompisar. Detta inlägg tillägnar jag två av dessa som kanske hör till de allra konstigaste i det jag väljer att kalla min umgängeskrets. Den ena av dem är en långbent variant som vid upprepade tillfällen försöker tvinga mig att besöka en hemsida med foton på 20 cm lång avföring som denna människa finner som fantastiskt roligt (Hon vrålskrattar nämnligen mycket högt varje gång denna hemsida kommer på tal).
    Den andra vaknar upp av att ,också hon, fnissar hysteriskt åt någon form av serie som hon hittat på i sömnen, och tycker att det hela är så humoristiskt att hon tecknar ned det på sin dator...


179402-2

Och sänder det hela till nästan alla i sin vänskapskrets! Ja, tänk dessa människor är några av de som faktiskt lyser upp min tillvaro, bla. med sin ibland helt oförståeliga typ av humor. Men man har ändå roligt eftersom de har så fruktansvärt  kul, och alla blir lyckliga och glada!
       Lycka leder dessutom också till gårdagen då jag, Persson och Linnea var och tittade på Billie The Vision & The Dancers. De var naturligtvis fantastiska, sångaren var häftig och det hela var kort och gott supertrevligt. Mer musik nu tack! Ge mig sommarlov!

Simhopp?!

Idag är det fredag, alltså innebär  det idrott som idag innebar simhopp! Ve och fasa, jag som nätt och jämt kan hoppa jämfota med mina sprattelben gjorde förstås det enda raka, glömde badkläderna... Jag menar det är ju ingen idé att gå dit, ge sig upp 3 meter upp i luften för att sedan trilla ner som en strandad valross. När jag hoppar simhopp är jag nämnligen snarlikt påminnande om någon form av tjockt sjödjur, och skulle lätt kunna misstagas för att vara en valross. Har jag dessutom riktigt otur passerar säkert en Greenpeace-aktivist just som jag gör mitt hopp, och jag får ägna halva dagen åt att upprepa ; "Men snälla Greenpeace-aktivisten! Jag Är ingen döende knubbsäl, jag bara försökte hoppa lite simhopp". Summan av kardemumman är alltså att simhopp inte är en bra idé. (Dessutom håller jag med min utomordentligt fräsiga faster som avslutade varje tal som hon höll som elevrådsordföranden ;"Dessutom anser jag att sport har en fördummande inverkan på mänskligheten")
    Dagen har i övrigt varit ganska seg, speciellt med tanke på en försvunnen Ipod som gjorde dagen ungefär skitdålig. Dessutom har ordet "Skynda"använts i onödigt  stor bemärkelse denna dag och jag, liksom Skalman och Sara Persson, tycker att detta ord är det Fulaste ord som finns (Tillsammans med Derivatan).
Kan bero på att hur mycket jag än skyndar mig så går det liksom alltid sådär pensionärslångsamt... Jag förstår liksom inte hur andra människor gör när de skyndar sådär snabbt och effektivt, ett av livets gåtor.
    Däremot mer hopp om morgondagen då Billie The Vision kommer på besök och ska underhålla mig lite, ska bli trevligheter det!

NVSP The Nightmare / Tja, vad är nu detta?

Hm, troligen en kombination av feberhallucinationer, lättare motgångar (självklart i klass med dagens I-landsproblem), skolångest samt D-vitaminbrist.
Det är allt bra skumt det där med feber, vad mycket konstigt man får för sig. Jag var exempelvis säker på efter två dygns feberyra att jag var väldigt religiös och att jag dessutom skulle tänka över allt jag sagt i hela mitt liv. När jag funderat vidare lite på det där kom jag fram till att om jag skulle hinna tänka över allt jag hävt ur mig i 17 år, (i mitt fall inte allt för lite) på ca 2 år skulle det innebära att jag är tvungen att tänka ca 8 ½ gånger så fort som jag pratar, vilket blir ungefär ljusets hastighet = jag kan isåfall, mentalt sett, resa i tiden. (Sen började jag försöka räkna ut Derivatan, som för de som inte vet är det Fulaste ord som finns)

Den här typen av dumheter som min kropp drabbas av när jag får feber, kan direkt härledas till ett annat otäckt inslag i mitt liv, NVSP. Denna så kallade gymnasielinje är ungefär synonymt med helvetet på jorden, och gjordes förmodligen från början för människor med ett abnormt intresse för självtortyr. Varför jag ens tänkte tanken att ge mig in på detta från början kan enbart förklaras med otrolig brist på självinsikt samt en listig Gargamel förklädd till en liten äppelkindad syokonsulent. (Lita Aldrig på vad en syokonsulent säger, de försöker bara lura dig till att göra fel val hela tiden).
Inte nog med att det är hemskt och dessutom Pinsamt att gå ett specialutformat NV-program, det inkluderar även vissa personlighetsförändringar och psykiska men. Ett av de vanligaste symptomen brukar vara kraftigt försämrad humor, som ofta ger sig till känna genom hysteriska nervösa fnissanfall åt exempelvis "negativ derivata i obalans" (det där kusliga ordet igen *GollumGollum*) eller andra så kallade "humoristiska" konversationer om polynom och fjärdegradekvationer. Som ni kanske redan förstår skriver jag självfallet detta bara för att vara mallig över att jag kan dessa svåra ord, en annan kritisk del i insjukningsprocessen. Naturligtvis söker jag också efter ett vaccin mot denna svåra åkomma, och försöker därför på så vis ibland dra några mildare lite krystade skämt om dessa saker för att mitt huvud att vänja sig, och på så vis bli resistent mot den fruktade Naturprograms-komiken. Hur stor skada NVSP kommer att hinna göra på en hel generation från början bra människor återstår att se.
De som Överlever får se...