Rena Babylon


Karlstad. Ett gemytligt trevlighetsparadis för människor utan ambitioner. Det börjar kännas av nu. Mer än Någonsin.



Vidga sina vyer känns nödvändigt för att inte gå under av vardagstristessen, för att råda bot på de högst bristfälliga framtidsvisionerna. Drömmar om Cuba och Jamaica känns avlägsna rent ekonomiskt men att öluffa runt ett tag i en annan del av världen vore bara så jävla skönt. Skita i allt vad ekonomi, mljöproblem, höjda Milko-priser, bindningstid på bredband och svensk mentalitet heter. Dagens I-landsproblem. ( Kanske början av tjugohundratalets mest vedertagna uttryck).

Eller att ge sig av till New York och leva ett högst avslappnat liv alá SATC, där man kan shoppa obegränsat och dricka Cosmopolitans hela dagarna och ändå tjäna multum på sitt flashiga jobb som inte märks varken psykiskt eller fysiskt.

Det som just nu lyser upp i mitt liv är boken Volvo Lastvagnar av Erlend Loe. Det bästa på mycket länge.

Handlar främst om 92-åriga Maj-Britt som fråndömts rätten att äga underlater. En händelse som påverkar hennes liv radikalt. För att fördriva tiden röker Maj-Britt hasch, lyssnar på svensk reggae , samt bedriver vad hon själv anser, en undergrävande verksamhet i form av en hemsida. På en dator hon lurat till sig av Eda kommun. När hon inte trakasserar grannen, von Borring tycker hon för det mesta att livet är rena Babylon. Tills hon träffar afrikanen Bembo.


En fin bok som ger hopp om livet. Läs.


...

Jag vet att misär inte stavas missär...

I-landsmissär

Ibland tror jag att en atombomb exploderat i min planering... Jag har ingen kontakt mellan huvudet och munnen vilket resulterar i att min mun hittar på saker innan mitt huvud gett något som helst godkännande till detta. Detta kan ibland leda till problem. Speciellt i december.

Igår fick jag oväntat besök när jag skulle gå och lägga mig. BQ dök upp som ett brev på posten. Exakt samma känsla, man blir helt paff (för det händer nästan aldrig att någon kommer utan att ringa innan) och sen blir man glad. Spontanbesök är underskattade, ibland blir jag bitter av elektronik som förvarnar om allting. Man måste ringa först, måste boka tid etc.
Fast å andra sidan är jag ju inte en person som gillar överraskningar? Hum... Ibland kanske då, små överraskningar.

Vi dränkte oss i Te och I-landsmissär, som balsam för själen.

Idag har Persson bearbetat sina känslor för Adde genom att uttrycka sig i bilder. Med Dean Martins Blue Moon som ledmotiv.

Ge mig lite tur och lycka nu! Det är nog välbehövligt....

Höst

Söndagskväll. Ångest.

Ännu en gång har en vecka gått sådär extremt snabbt, och imorgon är det bara att återvända till utvecklande saker Läs. Shintoismen som har plågat den japanska kulturen i årtusenden, oops skulle visst stå präglat blahabla.
Är dessutom fortfarande döv eftersom den jävla vårdcentralen vägrar låta mig träffa en doktor (Autosvar; De kan omöjligt ta fler personer i telefonkö) så nu väntar ytterligare ett halvår att höra fel på Den Kristna Högern och Christer Sjögren, Hmpf!
Jag är inte alls pepp på det här... Inte det minsta! Den permanent återkommande höstdepressionen gör sig påmind, vad är det för en jävlig årstid egentligen?!

Det är nu man får kura ner sig med Jocke Bergs nya skiva, en kopp te och få höstdepressionen befogad. (Sura över att Doktor Kosmos fortfarande inte verkar ha släppt sin nya skiva...) Det kommer bättre tider!

Överraskningar

Ibland tror jag att jag är en sådan person som älskar överraskningar.
Det är jag inte.
Jag hatar överraskningar.

Religiösa Människor

Jag är så fruktansvärt trött på wannabe-religiösa människor. Ni vet de där som är så kristna på utsidan för att på något vis bevisa att de är så OooOotroligt goda och rättrogna fast de på insidan är raka motsatsen. Människor som har kristendomen som image och som något slags kvitto på att "jag är en bra människa".

Vad är det som säger att bara för att man är extremt optimistisk hela tiden och låtsas vara trevlig mot alla gör en till en bra kristen människa? Det är inte godhet, det extremt överdrivet och kallas i vissa fall Hyckleri.
Det räcker inte med att vara religiös på utsidan. Man måste mena det också. Annars är man egentligen inte mer kristen än någon av oss andra hedningar i vårt avlånga land. Att se ner på människor samtidigt som man ler är Inte kristet. Mänskligt, mycket möjligt, men Inte om man berättigat ska kunna använda sig av "Jag är så god och kristen"-kvittot. Då får man fasen stå sitt kast och leva efter det man påstår sig eftersträva.

De riktiga kristna borde alltså vara de som är goda på insidan. De som liksom är det naturligt, som inte automatiskt säger elaka saker eller beter sig djävligt. Som inte behöver bevisa att de är så goda och älskar alla hela tiden utan tar det med en nypa salt.
Jag är definivt inte kristen, det är jag för elak för. Tyvärr. Det vore otroligt skönt att ha den där Dorabella-godheten automatiskt, att liksom kunna sprida en god aura runt sig. Om Gud finns hoppas jag verkligen han har överseende med mig. (Om Gud finns tror jag att han är ungefär som Inge, min mattelärare. Han är snäll mot alla och blir aldrig arg, utan bara lite förbaskad. Och han brukar ju ha överseende med mig. Så det är väl bara att hoppas på det bästa.)

Min kompis Linnea sjöng "Oh Happy Day" på vår Gospel - Inspired konsert idag. Det var bra. Jävligt bra. Hon hade kanske Gud med sig? Inte för att hon är kristen (för det är hon inte), utan för att hon är ganska God. Eller för att hon helt enkelt kan sjunga. Kan ju också faktiskt vara en ganska relevant grej... Hon kan ta i så ordentligt, på det där bra sättet (Hon kan ungefär spränga lite berg, jag kan få en plastpåse att fladdra lite *Om jag blåser*).

Iallafall så var det nog den konserten som gav upphov till mitt utbrott på Religious-Imagen som är väldigt tydlig i sådana här sammanhang. Hujedamejjen!

Ha det underbart!

Nu är jag trött på det här!!!

Idag har jag tappat bort 800 kronor. Som en liten kompletering till förra månadens bortfall av 500 kr. Sen har jag religionsprov imorgon. Men det kan jag inte plugga på, eftersom jag fått en sån jävla nackspärr att hela skiten låser sig och jag trillar ihop om jag rör mig en millimeter åt fel håll.
Roligt brev har jag också fått idag. Krav-brev från skolbibblan som vill ha 300 kr för en bok jag lämnat tillbaka för två (!!!) månader sen. Sen är det ju också det jävla engelska writing-testet på fredag, jag är mentalt engelskt handikappad. Detta för att sedan ta igen mig i helgen med Derivata-provet.
Kul. Jag är mentalt, fysiskt och ekonomiskt ruinerad.

Dessutom är jag tvångsdeporterad till mitt rum, eftersom både hunden och mamman blir livrädda och nästan får en lätt hjärtattack av mina gallskrik när jag rör mig pga nackspärren. Inte ens läsa klarar jag av, eftersom då måste man ju vända blad. Men jag kan ju sjunga lite försiktigt för mig själv, tänkte jag först. Det jag Inte tänkte på är att jag omedvetet gör någon skum grej med käken när jag "sjunger", och eftersom käke och nacke hänger ihop fint så resulterade även det i ett anfall i klass med ett lättare självmordsförsök.

Det var allt, tack för att du lyssnade! *SlimSusie-referens*