Det är för att det ska se fint ut. Tror dom...


Det finns vissa märkliga par som enbart syns till på söndagar. Var de håller till annars är det ingen som vet.


Jag: Är ni klara med förrättstallrikarna? Varmrätten kommer strax (*American Smile*)

Gubben: Vad vill hon? Jag hör inte vad hon säger!

Tanten: Hon vill att du ska sluta äta, maten kommer snart!

Jag: Nejdå, absolut ingen fara. Du kan behålla tallriken om du vill. Varmrätten kan komma lite väl snabbt ibland.

Tanten: Ja, jag tycker också att han är himla störig när han ska hålla på och äta så förskräckligt långsamt!

Gubben: Va?

Tanten: Ja, det är du faktiskt. Störig!

Jag håller på att smälla av gällande tantens uppfattning om att jag också tycker att hennes man är störig som äter så långsamt. Varmrätten bärs in.

Jag: Sådär! Två mediumstekta biffar med potatisgratäng. Smaklig måltid!

Tanten: Vänta nu! Vad är det här bruna kletet här på sidan?!

Jag:  Ja, det är väl mest för dekoration.

Gubben: Vad innehåller den då?! Det är väl ändå inte sirap!

Jag: Ehum, nej det tror jag inte.

Tanten: Men Göran! Det är ju för att det ska se fint ut. Tror dom.



Livet på Landet


Huslighet var som sagt inte min grej. Men lantlighet då? Jag är trots allt uppväxt på landet, bland all skog och alla djuren.
Då mina föräldrar var bortresta bestämde jag mig för att bjuda in några av mina närmsta vänner till en trevlig kväll i lantlig miljö.


Mission no. 2:


Göra upp eld och ta hand om en reducerad del av gårdens djurhållning (dvs. hönsen)

Cyklar in på grusgången. Marscherar sedan rakt mot vedskjulet för att hämta brasved. Det ska ju vara varmt och trevligt med eld i den öppna spisen om man är ute på landet. I förbifarten bestämmer jag mig också för att släppa ut hönsen.
Det skulle jag inte ha gjort.

Efter att Malin och Emilia dykt upp i Emilias bil, och att jag näst intill rökförgiftat dem genom att glömma bort var spjället på spisjäveln sitter, kommer jag på en annan sak. Vi måste jaga in hönsen innan det blir kväll. Främst för att inte räven ska åka på någon fetmarelaterad sjukdom.
Ett litet problem. Hönsen är försvunna. Hur jag än kacklar och kastar bröd så ger de sig inte till känna. *Kan ju också nämna att gården är stor, och att hönsen är lite lätt utvecklingsstörda.

När vi letat i en kortare evighet hittar vi äntligen hönorna. Jag pustar ut, ni förstår inte min mors vrede om det skulle visa sig att jag råkat tappa bort fågelkräken. Dock ett litet problem igen. De sitter högst upp i päronträdet.
Hur har de kommit upp dit? Och främst, hur f-n får man ner tio tuppar och hönor ur ett päronträd?!

* Först lockar man med lite bröd och kacklar lite trivsamt . Hönorna blänger.
* Sen hotar man lite om utegångsförbud och annat som de inte tycker om. Försöker kasta brödet på dem. Hönorna kacklar lite surt.
* Vi provar att skaka lite i grenarna och spela Children of Bodom. Hönorna bajsar.
* Vi når stadiet: Om jag nu vore en höna, vad skulle jag då göra? Malin ger förslaget att vi ska ringa till Ebba och fråga, hon tänker ju ganska likt en höna ibland ----> Ebba föreslår att vi ska klättra upp till hönorna och lyfta ner dem .
Lättare sagt än gjort.

Vi är alla nu lite rädda för hönorna, där de sitter och blänger hotfullt uppifrån trädet.
Malin kommer på idén att peta på hönorna med en kratta, som en hiss ungefär. En höna sätter sig på krattan. Hönan är jättetjock. Malin får mjölksyra i armen. Hönan hoppar av krattan och tillbaks upp i trädet.

Det hela är vansinnigt. Till slut blir jag asarg och står och skriker mitt hat till hönorna i päronträdet, och talar om för dem att verkligen gör skäl för uttrycket hönshjärna. Detta medan djurrättsaktivisten till granne passerar med sin hund --> Vi kapitulerar och går in till det rökfyllda huset igen.

Klockan 7 på morgonen därpå, står hönsen och gapar på gräsmattan. DÅ är de hungriga, de jävlarna.


Lantlighetspoäng: 0,5



Huslighetstestet no. 1


Jag är inte huslig. Inte det minsta. Men det ska jag bli! skrek mitt sinne förra veckan.

Mission no. 1 :
Förvälla svamp = En katastrof.
Hade i god och klämkäck tro antagit min mammas erbjudande om att rensa en stor korg med kantareller, då detta (*enligt min mor) skulle vara den enklaste sak i världen.
Enda haken var tidspress. Svampen skulle vara rensad innan kvällens slut. Kan ju säga att jag inte bar det lyckligaste leendet på läpparna när jag klampade in i min lilla lägenhet strax efter 12 på natten, efter en minst sagt ansträngande dag på jobbet. Men men, är man galet huslig så är man. Svampen skulle rensas.
Det hela börjar ganska bra, bortsett från att jag får borsta svamparna med en gammal akvarellpensel då jag definitivt inte är ägare av några svamprensningsredskap. Det mesta renset (och svampen) hamnar visserligen på golvet då jag inte är så bra på att manövrera med kniv och pensel i högsta hugg.
Efter x -antal svordomar och otrevliga uppvaknanden, då jag tenderar att somna i svamprenset hela tiden, har jag äntligen fått ihop en liten hög med gula fina kantareller. Jättefina. ---->
Dags för det slutgiltiga provet i huslighetstestet, själva förvällningen. Dock har jag hunnit glömma bort vad förvälla nu egentligen innebär. Men, inget stoppar en huslighetsgudinna.
Inte en sådan med telefon iallafall. Får via telefonkorrespondens hjälp av en kär vän som äger en kokbok. Känner mig mindre smart när receptet lyder:

"Lägg svampen i en kastrull, sätt på plattan.
Tillsätt ev. salt. Låt koka 5 -10 min."

- Kan ju iallfall inte vara så svårt! tröstar jag mig själv med. Slänger ner en hög kantareller i den lilla kastrullen som jag genast sätter på plattan. Efter att ha varit så huslig känner jag mig välförtjänt av en kort paus...
Och glömmer bort svampen.
Det luktar bränt och det krävs en våldsam insats för att rengöra den enda gryta som passar för ändamålet. Nu börjar tålamodet tryta.
Köket ser ut som ett h-vete, med svamp, jord, barr och löv överallt.
Dock ett ljus i mörkret, det finns några små kantareller kvar som inte fick plats i första omgången.
Lägger dessa i kastrullen och sätter mig för att vakta svampen noggrant. Efter en stund börjar även dessa bränna fast. Bestämmer mig för att svampen har förvällts klart, och att de översta iallafall verkar ätbara.
Hivar fram en plastpåse för att frysa in de små krakarna som överlevt spisplattan.
Ett problem. Plattan är fortfarande på.
Plastpåsen smälter samman på noll sekunder och de nyförvällda svamparna flyger ut på det minst sagt skitiga köksgolvet... Hela lägenheten luktar gift.
Går och lägger mig.

Huslighetspoäng: 0


Futurama

Imorgon åker jag till Stockholm för att hälsa på Anna på Konstskolan, vilket känns något mer seriöst än mitt servitrisjobb.
Viktiga saker jag har lärt mig:

1, Saltet ska alltid stå till vänster
2, Pepparsås förkortas INTE ps (för då får den arga skåningen till gäst persiljesmör istället för p-sås)
3, Ölskum och latteskum är INTE samma sak

Utvecklingsmöjligheterna är oändliga.

På grund av att jag känner mig för oseriös med mitt arbete fann jag ett
test på Fridas blogg som nu talar om för mig vad jag egentligen borde sysselsätta mig med. Vad blev ni andra? (* Svar mottages tacksamt för att bedöma allvaret av denna personanalys begränsad till 41 frågor)

Din personlighetstyp:
Kreativa, handlingskraftiga och snabbtänkta. Duktiga på många saker. Tycker om att debattera och kan vara angelägna om att få sista ordet. Entusiastiska över nya idéer och projekt, men kan brista i förmåga att hantera vardagliga rutiner. Oftast frispåkiga, uppriktiga och bestämda. Uppskattar att umgås med andra och är själva stimulerande sällskap. Utomordentlig förmåga att förstå komplicerade koncept och finna logiska lösningar på problem.

Karriärer som skulle kunna passa dig: Entreprenörer, jurister, psykologer, fotografer, konsulter, säljare, skådespelare, ingenjörer, forskare, uppfinnare, marknadsförare, programmerare, komiker, analytiker, kreditrådgivare, journalister, psykiatriker, PR-ansvariga, designers, skribenter, artister, musiker, politiker.


Kreditrådgivare nästa alltså?