Hultsfredsresan

Nu är vi hemma igen från den riktigt roliga festivalen. Jag har nog aldrig träffat fler knasiga människor eller hört fler roliga citat, något jag faktiskt inte trodde när jag åkte dit men ack vad fel man kan ha.
Trots dåliga reccentioner i tidningarna såg jag flertalet mycket bra spelningar, däribland Mohair, Asha Ali (som jag verkligen hade velat se mer av), The Lost Patrol Band, Amy Winehouse, Fibes, Oh Fibes! och hör och häpna Ozzy Ozbourne.

Inte för att jag trodde att det skulle vara helt dött i publiken, men jag hade definitivt förväntat mig att Ozzy himself skulle vara mer avliden. Förmodligen handlar det om någon primitiv del i Ozzys inte allt för välmående hjärna som tickar igång när han ska upp på scen, och han liksom vaknar upp ur sin dvala per automatik. För jädrar vad den lilla flagnande farbrorn hoppade och klappade när han väl fick upp farten, så till och med jag som inte är allt för hårdrockisk tyckte att det var riktigt kul att kolla på honom. Och han dog inte heller, vilket kanske var tur.
50 Cent var väl sådär, mycket drag i publiken såklart, men jag tyckte att han var lite innehållslös och töntig, trots höga förväntningar. Betydligt mer crädd till Ison&Fille, som stod för festivalens skönaste hiphop-spelning.

Jag själv hade det mycket trevligt
, och susade stundvis omkring som en småländsk religiös Mary Poppins med ett gigantiskt rosa paraply. Av någon märklig anledning får mina festivalbesök alltid en lite fanatiskt religiös touch med jämna mellanrum, men det är ju trots allt då jag har det som roligast. Även dans i olika former har varit ett återkommande inslag, vilket också har resulterat i rejäl träningsvärk och förkylningssymptom.

Lycka och mirakel att musikmaskinen höll, men det berodde förmodligen på att flera av våra grannar hade spenderat avsevärt mycket mer pengar på sina anläggningar, och att våran var en fis i rymden i jämförelse. (Lite ungefär som att man skulle välja 5-kronorsringen istället för diamantkronan). Ingen överhängande stöldrisk alltså.
Denna maskin var i vilket fall som helst ett roligt inslag på resan, speciellt på nerfärden då jag och en av mina festivalkompanions var hela bussens DJ:s med vår extremt bra musik. Speciellt resenärerna från Karlskoga uppskattade vårt utvecklade öra för ljuva toner, faktiskt så mycket att de till och med tog ca 30 kort, varav 5 st sovandes, på oss under resans gång.
Lite läskigt tyckte jag, och försökte därför punktera Linneas blindtarm , då hon i ett svagt ögonblick till och med utlovade att vi skulle kampera med dessa människor de närmaste tre dagarna. Jag kände mig därför i ett så laddat läge tvungen att bruka lite våld för att diskret hävda min ståndpunkt i frågan.

I övrigt var allt faktiskt helt okej, trots lite beräknande och illmariga grannar, och ett allsångstält brevid med inställningen Sova kan man göra när man är död. (Detta var iofs roligt då jag och min vän sångerskan joinade tältet kvällen därpå).
FlowerPower-plastduken var uppskattad av alla, så ett stort tack till Malin som sponsrade vår festivaltripp med denna fiffiga grej. Tyvärr sussar den fortfarande sött i Hultsfred tillsammans med mitt jättestora rosa parasoll som jag fick av en vänlig själ en sen kväll. Jag hade naturligtvis tagit med det hem om det inte vore för det fakum att jag redan hade med mig så mycket saker att jag bokstavligen föll baklänges då jag satte ryggsäcken på ryggen. Hemfärden var också kul, (tyckte jag och Malin) men Anna, den lilla muffen i blåbärsskogen var sur som en pissmyra eftersom hon helt enkelt inte hade kommit ihåg att gå och lägga sig en timme innan vi skulle åka.
(Linnea var också extremt rolig, speciellt de gånger hon själv inte riktigt förstod varför hon var det.) I vilket fall som helst var det en skojjig festivalupplevelse, och jag är nu mer utrustad med ännu starkare magmuskler. Nä nu börjar det bli sådär luddigt igen, som det alltid blir när jag får hålla på för länge och virra. Over and Out!

**Och avslutningsvis kan jag förklara att föregående inlägg tydligen sparades i utkast och publicerades aldrig, det är alltså skrivet den 11 Juni med publicerat samma dag som jag kom hem från festivalen.

Kommentarer
Postat av: Petra

jag vet! fick typ ont i hjärtan när jag läste det. Hur kan man göra sånt? man blir less på människor!

Postat av: Stjärnskruv

Aha, så det var så det stod till. Asha Ali skulle jag vilja se...Bara sett uppträda på MTV müsliprogrammetgrejset...Trevligt trevligt. Någon dag kanske du kan berätta historien om 91:an här i bloggen? I am dyyying to hear it.

2007-06-19 @ 10:16:23
Postat av: Ronja

Ja nog var den sorglig alltid. Jag brukar alltid gråta till sådana filmer(allra helst om de är svenska filmer)men det var inte förrän i slutet av filmen jag fick tårar i ögonen. Jag försökte att inte tänka mig in i deras situation, då hade jag storgråtit hela filmen. Jag håller med dig att efter denna film har man inte direkt en glad kväll.. Men den är absolut sevärd.
Ha det så ba!
Kramar

2007-06-19 @ 20:43:30
URL: http://argabloggen.blogg.se
Postat av: Malin

Ohhh the good old times. Kanske lite tidigt att skriva så? Hihi lovely var det iaf, ujuj fan vad kul det var xD
"ööhh du din lille snooopp" haha du skulle sett din min ;) vi får göra om det! om och om och om och om igen! Lyckat var ordet!

2007-06-28 @ 21:53:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback