Stora tankar i Lilla Berg-och Dalbanan


Jag har tre gulliga vänner som jag spenderat kvällen med. En som bryter på hemmagjord småländska efter att ha umgåtts med en kille med pessimistjolle. En som tror att hon är frisk som en nötkärna för att hon ätit penicillin i två dagar. Och sen slutligen den tredje vars främsta skill är att förklara ord. Närmare bestämt ordet Folklighet.
"Öööh...Öööh, men en grupp i samhället Anna! En grupp i samhället!!" alt. " Inte campingområde Anna, ett annat ord ju! Camping och sen ett ord efter!!
Men ordet Mycket ; "Amen, Anna... E**a fiser! E**a fiser!! Och utanför! Utanför! Du vet allt grus! Eller vad säger jag, SAND! (vevande med händerna för att visa sanden)

Behöver jag nämna att de förlorade?




"Oh, vad det är skönt och bra
att äga sin egen radioapparat
och slänga ut genom rutan
när dom snackar om sånt
jag vill vara förutan"                                                                                Bob Hund

Min Mormor <3

image27

Midsommar

Jao, idag är det ju midsommar. En idyllisk svensk högtid (och finsk hör jag lilla mormor tjoa i bakhuvudet) som det enligt äkta tradition självklart spöregnar på.
Jag och midsommarhögtiden är inte direkt ett vinnande koncept, inte de senaste åren iallafall, då jag fått en relativt märklig relation till detta firande.
När jag var liten var midsommar naturligtvis underbart då man dansade, sjöng och plockade blommor och var nöjd med det.
Men de senaste åren har jag liksom tacklat av. I år är jag jätteförkyld. För två år sedan hade jag en sådan extrem pollenallergiattack att jag helt enkelt somnade klockan sju av alla de starka pillren. Men inget toppar förra årets midsommarfirande.



Jag och min kära kusin hade avnjutit en hejdundrandes midsommarmiddag som traditionen bjuder, och var strax efter nio-tiden på kvällen på väg in till staden för att fortsätta vårt firande med övriga vänner och bekanta. Väl inne i staden möter vi upp två av mina barndomskamrater som hurtigt nog cyklat de 1,5 milen in till Karlstad Centrum.
Jag och kusinen kliver upp på pakethållaren på varsin cykel, och vi börjar trampa iväg för att möta upp ytterligare några människor.
Fram tills denna händelse är allt frid och fröjd. Komplikationerna uppstår först då vi är på väg över Sundstabron och en polisbil kommer puttrandes.
Jag och Malin, snabbtänkta och kloka som vi är, inser kvickt att poliserna kommer att bli arga för att vi färdas två personer på en cykel. Snabbt som aldrig förr, (så att vi nästan sladdar in i en papperskorg), hoppar vi av cykeln och börjar istället leda den brevid oss snällt och beskedligt. Problemet är att andra halvan av vår lilla trupp som är längre fram, inte sett denna bil, så jag och Malin blir tvungna att ge ifrån oss ett varnande Loranga-vrål, så de ska slippa betala 600 kr i cykelböter.

Det som händer är att farbrorarna och tanten polisen snurreruntvänder på fläcken för att ta sig ett snack med min kusin, som oturligt nog just i denna stund öppnat den enda futtiga ölburk hon innehar just för tillfället.
Denna lilla burk ser naturligtvis farbror polis JÄTTEMYCKET, och hoppar ut ur bilen och börjar gorma, och inte nog med det, de ska göra en UNDERSÖKNING också...
De talar om hundratals gånger att kusinen inte är misstänkt för någonting, men att hon iallafall ska vara vittne i rätten. (Och tja, vi undrar fortfarande mot vad?)
Poliserna tycker i vilket fall som helst att det inte räcker med att hälla ut den enda lilla fisiga 3,5%, kolla våra alkoholbefriade handväskor, samt hålla med om det faktum att vi i övrigt fortfarande är spiknyktra.
Så de ser till att ta personuppgifter, namn på syskon (??!) mm, och kusinen blir sur som en pissmyra.
Dessutom ringer de kusinens föräldrar, och vi har aldrig varit lyckligare över ett Eurovoice-svar än just då.
Detta är dock tydligen till farbror polisernas stora bevikelse, så då börjar de självklart surt undra om det VERKLIGEN ÄR RÄTT NUMMER, vilket leder till att även jag blir lite småsur och intygar med full kraft att det absolut rätt nummer, för det vet jag minsann eftersom vi är släkt!
DÅ skriker farbrorarna polisen "AHA!" i kör likt Kling&Klang och ser mycket nöjda och finurliga ut; " Ni är Släkt?! Då är dom alltså hos dig?! Vad är ditt tellifonnummer då?!" (behöver jag uttrycka min dödsångest i denna stund?)
Med sammanpressade läppar lyckas jag på ett snarlikt sätt som man sjunger lilla snigel med stängd mun, pressa fram mitt telefonnummer. Självklart tar historien heller inte slut här.

Polisen Petter ringer hem och presenterar sig ordentligt för min kära pappa, som efter ett antal snaps tror att det är min storebror Petter som ringer och skämtar en festlig kväll som denna,och driver därför vidare på ett klämkäckt vis i några minuter. Dock blir min älskade far lite konfunderad när den rolige polisen Petter efter ett tag vill tala med min faster...
När Polisen Petters riktiga identitet framkommer uppstår kalabalik, och min kusin måste bli hemkörd av de tre poliserna. Jag blir lite orolig eftersom hon just då, inte så konstigt, befinner sig i upplösningstillstånd, och jag kräver därför att få följa med.

Först tycker Kling&Klang att detta absolut inte går för sig, och skiker i princip "KÖÖR!!KÖÖÖR!!", men då använder kusinen sig av sin utmärkta och välkända Allmänbildning, och upplyser herrarna om att de är skyldiga enligt svensk lag att köra hem den som vill bli hemkörd...
Så under en minst sagt sur och otrevlig färd hem till Lindrågen återvänder vi en timme efter att vi entrat staden..
När vi kommer fram står halva släkten på gårdsplanen med förskräckt och chockad uppsyn, när den lilla polisbilen (med länspolischefen i, fick vi veta senare) rullar in och vi kliver ut med tre(!!!) polistjänstemän i släptåg...


 

Ja, skummare midsommar i mitt liv får man nog leta efter. En ölburk liksom?
För att citera min något arga kusin från bilfärden hem, så finns det ju faktiskt något som heter SUNT FÖRNUFT också.
Tänk alla som blev våldtagna eller liknande på den 1½ timme som de ägnade åt arg diskussion samt biltur till Lindrågen? Jag vet inte, men kanske hade de tre poliserna som resurs gjort sig bättre någon annanstans? Hem kom vi iallafall med buller och bång.

Jag har tidigare alltid hävdat att man inte behöver vara rädd för rättsväsendet så länge man inte gjort något, men efter denna händelse vet jag faktiskt inte.

Ja, nu ska jag iallafall bädda ner mig och hosta bort även denna midsommarafton. Bara att hoppas på nästa år ;D


Hultsfredsresan

Nu är vi hemma igen från den riktigt roliga festivalen. Jag har nog aldrig träffat fler knasiga människor eller hört fler roliga citat, något jag faktiskt inte trodde när jag åkte dit men ack vad fel man kan ha.
Trots dåliga reccentioner i tidningarna såg jag flertalet mycket bra spelningar, däribland Mohair, Asha Ali (som jag verkligen hade velat se mer av), The Lost Patrol Band, Amy Winehouse, Fibes, Oh Fibes! och hör och häpna Ozzy Ozbourne.

Inte för att jag trodde att det skulle vara helt dött i publiken, men jag hade definitivt förväntat mig att Ozzy himself skulle vara mer avliden. Förmodligen handlar det om någon primitiv del i Ozzys inte allt för välmående hjärna som tickar igång när han ska upp på scen, och han liksom vaknar upp ur sin dvala per automatik. För jädrar vad den lilla flagnande farbrorn hoppade och klappade när han väl fick upp farten, så till och med jag som inte är allt för hårdrockisk tyckte att det var riktigt kul att kolla på honom. Och han dog inte heller, vilket kanske var tur.
50 Cent var väl sådär, mycket drag i publiken såklart, men jag tyckte att han var lite innehållslös och töntig, trots höga förväntningar. Betydligt mer crädd till Ison&Fille, som stod för festivalens skönaste hiphop-spelning.

Jag själv hade det mycket trevligt
, och susade stundvis omkring som en småländsk religiös Mary Poppins med ett gigantiskt rosa paraply. Av någon märklig anledning får mina festivalbesök alltid en lite fanatiskt religiös touch med jämna mellanrum, men det är ju trots allt då jag har det som roligast. Även dans i olika former har varit ett återkommande inslag, vilket också har resulterat i rejäl träningsvärk och förkylningssymptom.

Lycka och mirakel att musikmaskinen höll, men det berodde förmodligen på att flera av våra grannar hade spenderat avsevärt mycket mer pengar på sina anläggningar, och att våran var en fis i rymden i jämförelse. (Lite ungefär som att man skulle välja 5-kronorsringen istället för diamantkronan). Ingen överhängande stöldrisk alltså.
Denna maskin var i vilket fall som helst ett roligt inslag på resan, speciellt på nerfärden då jag och en av mina festivalkompanions var hela bussens DJ:s med vår extremt bra musik. Speciellt resenärerna från Karlskoga uppskattade vårt utvecklade öra för ljuva toner, faktiskt så mycket att de till och med tog ca 30 kort, varav 5 st sovandes, på oss under resans gång.
Lite läskigt tyckte jag, och försökte därför punktera Linneas blindtarm , då hon i ett svagt ögonblick till och med utlovade att vi skulle kampera med dessa människor de närmaste tre dagarna. Jag kände mig därför i ett så laddat läge tvungen att bruka lite våld för att diskret hävda min ståndpunkt i frågan.

I övrigt var allt faktiskt helt okej, trots lite beräknande och illmariga grannar, och ett allsångstält brevid med inställningen Sova kan man göra när man är död. (Detta var iofs roligt då jag och min vän sångerskan joinade tältet kvällen därpå).
FlowerPower-plastduken var uppskattad av alla, så ett stort tack till Malin som sponsrade vår festivaltripp med denna fiffiga grej. Tyvärr sussar den fortfarande sött i Hultsfred tillsammans med mitt jättestora rosa parasoll som jag fick av en vänlig själ en sen kväll. Jag hade naturligtvis tagit med det hem om det inte vore för det fakum att jag redan hade med mig så mycket saker att jag bokstavligen föll baklänges då jag satte ryggsäcken på ryggen. Hemfärden var också kul, (tyckte jag och Malin) men Anna, den lilla muffen i blåbärsskogen var sur som en pissmyra eftersom hon helt enkelt inte hade kommit ihåg att gå och lägga sig en timme innan vi skulle åka.
(Linnea var också extremt rolig, speciellt de gånger hon själv inte riktigt förstod varför hon var det.) I vilket fall som helst var det en skojjig festivalupplevelse, och jag är nu mer utrustad med ännu starkare magmuskler. Nä nu börjar det bli sådär luddigt igen, som det alltid blir när jag får hålla på för länge och virra. Over and Out!

**Och avslutningsvis kan jag förklara att föregående inlägg tydligen sparades i utkast och publicerades aldrig, det är alltså skrivet den 11 Juni med publicerat samma dag som jag kom hem från festivalen.

Hultsfredsvisit

Imorron ska vi köpa en musikmaskin också eftersom vi åker till Hultsfred på tisdag. Ska ju också bli fantastiskt nice. Ska iallafall definitivt se Amy, Fibes, Oh Fibes!, Mohair, Sophie Zelmani och The View och Razorlight (var iaf tanken innan de ställde in..hmpf)
Även Joy Denalane (Hade inte lyssnat på förrut, men Linnea var som eld och lågor. Ja, hon sjunger ju fint så why not?), och självklart lite klassikerna Pet Shop Boys, Ozzy och 50 med tanke på blivande kultvärde. Dessutom kan det ju vara så att Ozzy råkar trilla av pinn där på scenen -----> En HISTORISK händelse, alltså valuta för pengarna. Men eftersom jag iofs är en övertygad motståndare till de allra flesta former av död, är detta naturligtvis inget att hoppas på.
Men som sagt jag tar nog med han hem i såfall som en souvenir eller något om nu så skulle vara fallet. Bara man inte behöver lösa tågbiljett för han, för det har jag verkligen inte råd med. ÄN iallafall, innan jag får alla mina Pengar...

Sen spelar det ju band som jag visserligen redan sett x antal gånger, men om tid och lust finns kan man ju se dem igen. (Typ ex, Mando Diao med en sångare som är bland det snyggaste jag nånsin sett. Originellt va?, Sahara Hotnights, Tingsek, Miss Li, Svenska Akademien, Timbuktu, Timo och liknande)
Samtliga har ju trots allt varit bra på de live-spelningar jag sett dem. Till skillnad från Ceasars på Peace förra året. Vilken besvikelse, har haft lite svårt för att lyssna på dem sen dess. Väntar bara på Doktor Kosmos som inte kommer, trots att de släpper ny skiva. Det vore ju sorgligt om de var dåliga live, vilket tidsslöseri isåfall.

Ja, men skoj blir det iallafall. Fast jag är lite rädd för Ozzy. Och för att min Ipod inte kommer att återfinnas. Näe, fy sånt vill jag inte tänka på. Solen skiner, inga dystra miner sjung nu med.

Båttur på Vänern

Idag har det varit världens finaste väder, jag har fortfarande lite ångest för att ha förstört mitt hår. (Känslan av att en misslyckad blondering = socialt självmord. Tanken var solkysst och slutade i den mest vedertagna liknelsen den här veckan, slovenskt eurodiscotrash.) Men jag försöker nu leva med det. Håret alltså. Eftersom jag försöker sluta med mina överdramatiserande tendenser, och att mina närmaste överväger kollektivt självmord pga min ångest som resulterar i diverse attacker med jämna mellanrum, (de orkar helt enkelt inte höra mer).

Dagen har spenderats i båt på Vänern med Ebba och Malin. Helt enkelt fantastiskt, man blir så harmonisk av vatten, tiden står liksom stilla och inget spelar någon roll. Kände mig riktigt lycklig faktiskt när vi susade fram bland vågorna! En motorbåt och en segelbåt är nästan ett måste sådana här dagar, det var helt underbart.
Glad som en gök kommer jag naturligtvis hem, hungrig dessutom, så jag studsar rakt in och börjar kika efter någon form av mat. Ännu gladare blir jag när jag hittar räksallad och dessutom kräftstjärtar i kylen. Jag tjoar av lycka och hivar ut detta smaskiga. Problemet var dock att kräftstjärtarna ligger i sånt där kräftspad. Och att min lillasyster just håller på och provar sin outfit till skolbalen. Och att jag, glad i hågen som jag är, lyckas kasta runt med kräftstjärtarna så våldsamt att allt spadet skvimpar ut. Och hamnar i hennes nyinköpta vita glansiga pumps.

Sedan kokade vi te och åt örtbaugetter istället (efter att systerns ilskeutbrott lagt sig), och tittade på film, eftersom det är lördagkväll. Och vi missade sista bussen som går in till staden klockan åtta på kvällen. (Annars får man vänta till kvart i ett på natten om man ska entra staden. Jag bara äääÄÄääääälskar att bo på landet.)